Radio - då och nu

Nörden i mig har svårt att slita sig från det som hände i Stockholm under andra världskriget. Jag bläddrade genom DN:s arkiv från april 1940, och det blev startskottet till en ny stadsvandring: Visste Ni Att? April 1940 – det hände i Stockholm.

Trots att det gått 85 år sedan dess och Sverige officiellt inte är i krig, känns beredskapstanken plötsligt aktuell igen. MSB har nyligen uppdaterat sin broschyr När krisen eller kriget kommer, och när jag bläddrade igenom den insåg jag att jag faktiskt redan har det mesta hemma – och då är jag ändå ingen prepper.

För några veckor sedan var jag dock oförberedd på en modern "katastrof" – jag var utan internet i flera dagar. Vilket helvete! Plötsligt gick det inte att göra något. Inte ens lyssna på radion.

Därför började jag leta efter en såkallad nödradio. Helst en vevradio med solceller. Till min besvikelse var de slutsålda överallt – tills nu! Kampanjpris dessutom. När den lilla lådan levererades var jag skeptisk. Den var ju så liten! Fick plats i min hand. Men visst fungerar den. Och larmet? TJUUUUUT! Ingen risk att missa det. Ficklampan lyser också.

Men tillbaks

till 1940. På den tiden hade över 80 % av svenskarna en radio – fler än i något annat land. Radio och tidningar var våra främsta informationskällor. TT sände nyheter tre gånger om dagen, men många tog sig ändå till tidningarnas depeschkontor för att läsa löpsedlar och diskutera det senaste med andra.

Radion var så viktig att det dagligen dök upp annonser i tidningarna – allt från begagnade apparater till snabba och billiga reparationer. En annons kunde till exempel lova: "RADIO UTAN KOSTNAD medan den gamla justeras."

Det får mig att fundera – kanske är radion ändå ett av de mest underskattade verktygen i vår moderna vardag? En trygghet när allt annat sviker.